Kolonisering
Dofter är viktiga för granbarkborrarna när de letar efter lämpliga vindfällen eller träd att föröka sig i. De lockas dock endast svagt av doften från färsk gran. Efter landning på ett vindfälle eller en stående gran söker hanarna snabbt en lämplig position under en barkflaga där de i skydd kan gnaga sig in genom barken. När de börjat borra sig in i barken avges doftämnen, ett s.k. aggregationsferomon, som starkt lockar andra granbarkborrar av båda könen till det angripna trädet. De viktigaste komponenterna i feromonet är metylbutenol, cis-verbenol och ipsdienol (syntetiska feromonbeten bestående av dessa tre komponenter går att köpa och används för övervakning och utfångst av granbarkborrar). Om det är ett stående levande träd som angrips möts barkborrarna av trädets försvar. Detta utgörs dels av rinnande kåda som kan försvåra för hanen att borra sig in genom barken och dels av ökade koncentrationer av giftiga terpener i floemet runt inborrningen. För att övervinna trädets försvar krävs att många granbarkborrar samtidigt angriper trädet. Samtidigt som de borrar sig in genom barken infekterar de också trädet med blånadssvampar som bidrar till att trädet dödas. Varje granbarkborrehane tar emot 2-3 honor som gör varsin modergång utgående från parningskammaren. Modergångarna kan vara upp till 10-15 cm långa och är orienterade i trädets längdriktning. Längs modergångarnas sidor lägger honorna sina ägg.
Borrmjölshögar av granbarkborre. Foto: Åke Lindelöw, SLU