Populationsdynamik
Med populationsdynamik menas hur antalet individer av en art fluktuerar mellan år. För granbarkborre kan antalet individer på landskapsnivå variera med minst en faktor tio mellan år med få och många granbarkborrar (se Övervakning). Ofta varierar antalet granbarkborrar samtidigt över stora områden. Den viktigaste faktorn som styr hur många granbarkborrar det blir är tillgången av förökningsmaterial. När tillgången ökar minskar konkurrensen om födan och antalet granbarkborrar kan öka. Vanligtvis förökar granbarkborren sig i vindfällen och försvagade granar. Men när granbarkborrarna blir många kan de också föröka sig i levande granar som då dödas. Andra faktorer som kan påverka antalet granbarkborrar är deras fiender och vädret.
Väder
Vädret kan påverka antalet granbarkborrar direkt men också indirekt via deras naturliga fiender och skogstillståndet. Ett exempel på en direkt inverkan är att utvecklingstiden blir kortare med stigande temperatur vilket kan innebära att förutsättningarna för en andra generation under samma sommar ökar. Ett exempel på en indirekt inverkan är att levande granars förmåga att försvara sig mot angrepp av granbarkborrar kan minska under varma och torra somrar. Detta leder då till att granbarkborrarna i större utsträckning lyckas med sina angreppsförsök och därmed också ökar i antal. Ett annat exempel är stora stormfällningar som kan skapa ett överskott av lämpligt förökningsmaterial i form av vindfällda granar vilket innebär att antalet granbarkborrar kan öka.
Naturliga fiender
Det finns många djur som äter granbarkborrar. De viktigaste är hackspettar och olika arter av insekter. Man ser ofta att granbarkborreangripna träd är helt barkflängda av hackspettar som letat efter granbarkborrar och deras utvecklingsstadier. Bland insekterna är rovlevande skalbaggar (myrbaggar), rovlevande flugor och parasitsteklar de viktigaste. Myrbaggarna (se bilden) lockas av granbarkborrens feromon till nyangripna träd där de jagar barkborrar som ännu inte hunnit borra sig in i barken. Myrbaggehonorna lägger sedan också sina ägg där och myrbaggelarverna äter granbarkborrens larver och puppor under barken. När det gäller rovlevande flugor och parasitsteklar så är det deras larver som äter granbarkborrens utvecklingsstadier. De naturliga fiendernas betydelse för hur antalet granbarkborrar fluktuerar mellan år är oklar. Vi vet att de inte kan förhindra att granbarkborren ökar kraftigt i antal efter en stormfällning. Däremot bidrar de förmodligen till att antalet granbarkborrar minskar under slutfasen av utbrott.
Förökningsmaterial – vindfällda och levande granar
Granbarkborre kan föröka sig i både vindfällda och levande granar. Levande granar kan försvara sig mot barkborrar. För att levande granar skall kunna koloniseras krävs därför att antalet angripande granbarkborrar är högt och/eller att trädens motståndskraft är låg.
Storskaliga stormfällningar leder till att antalet barkborrar snabbt ökar som ett resultat av minskad inomartskonkurrens. När barkborrarna har tillgång till ett överutbud av förökningsmaterial utan försvar (de stormfällda granarna) kan varje barkborrehona lägga fler ägg och konkurrensen om födan mellan larverna blir också mindre. När det blir fler granbarkborrar ökar också risken för att de skall lyckas döda levande granar. Det är därför som angrepp på levande skog ofta startar under andra sommaren efter en stormfällning. I levande träd är inomartskonkurrensen alltid hög eftersom det krävs en viss lägsta täthet av angripande barkborrar för att trädets försvar skall övervinnas. Det innebär att när de stormfällda träden är förbrukade, och barkborrarna därmed är förvisade till att angripa levande träd, så kommer förökningsframgången att minska.