Barriärskydd
Ett barriärskydd är ett skydd som fysiskt hindrar snytbaggen från att ta sig fram till och gnaga på plantans stam (det bildas en barriär mellan plantan och snytbaggen). Barriärskyddens effekt kan åstadkommas genom att de t.ex.:
- har någon typ av brätte längst upp som hindrar snytbaggarna att nå plantan
- har en yta eller material som snytbaggen har svårt att klättra på och ta sig fram till plantan
- sluter tätt längst upp så att det är omöjligt för snytbaggarna att nå den nedre delen av stammen
Om ett barriärskydd är rätt utformat och applicerat så ger det ett bra skydd mot snytbaggegnag så länge det är oskadat. Det stora problemet med denna typ av skydd är höga kostnader vid applicering och plantering. Skyddens nedbrytningstakt är också svår att styra. En alltför snabb nedbrytning ger dåligt skydd mot snytbaggegnag medan en långsam nedbrytning i fält ökar risken för att plantor skadas (strangulering, försämrad rotutveckling).
Teno-kragen, det första barriärskyddet. Foto: Claes Hellqvist, SLU
Det första "moderna" barriärskyddet utvecklades av forskare vid institutionen för skogsföryngring, SLU, som studerade snytbaggars förmåga att klättra på skydd av olika utformning. Detta arbete ledde fram till utvecklandet av TENO-kragen i början av 1980-talet. Ett brätte längst upp hindrade snytbaggen att nå plantan. Något senare lanserades även andra typer av barriärskydd (se bild längst ned). Flera av skydden uppvisade relativt goda skyddsegenskaper men tidsåtgången för applicering och merkostnaderna gjorde att skydden endast fick en begränsad praktisk användning.
Efter lanseringen av permetrin i början av 1980-talet upphörde under några år utvecklingen av mekaniska skydd helt. När permetrinanvändningen alltmer började att ifrågasättas och kemikalieinspektionen 1992 aviserade ett förbud mot användning av permetrin i skogsbruket tog utvecklingen av alternativ fart igen. Skogsbrukets plantkommitté tog 1993 initiativ till ett möte för att locka nya och gamla intressenter att satsa på utvecklingen av mekaniska skydd. I samband med detta togs också fram en kravspecifikation för mekaniska skydd. I denna satsning ingick också en utvärdering av skydden i fält. Detta har från 1994 därefter gjorts vid Asa försökspark.
Snäppskyddet. Foto: Claes Hellqvist, SLU
En barriär runt plantan i form av t. ex. en hylsa eller liknande gör det svårt eller helst omöjligt för snytbaggen att krypa över skyddet. Material som använts är mestadels plast eller papper. Nedbrytningen av skydden bör ske med en hastighet som gör att de skyddar i 2-3 år och sedan faller isär, för att inte hindra plantans vidare tillväxt. Skydden ska alltså inte behöva plockas bort manuellt.
Några exempel på de mekaniska skydd som utvecklats under 1990- och början av 2000-talet. För de flesta har tillverkningen idag mer eller mindre upphört (utom HelastBio)
 |
 |
 |
| TENO-kragen | PUM | BEMA |
 |
 |
 |
| Plantstrumpan | Plantstruten | Flockade plantor |
Några exempel på de tidigaste mekaniska skydden. Inget av dessa skydd är idag längre i praktiskt bruk.